Det är inte många personer som gjort såna avtryck i HAIFs fotbollshistoria som Kjelle Lundberg. Det finns personer som verkar i det tysta också finns det personer som kommer med buller och bång och förändrar saker och ting radikalt, och sådan var Kjelle. 

På fredag begravs Kjelle i Västerlövsta kyrka, klädseln kommer att vara gul och svart för att hedra Heby AIF och AIK. 

Kjelle kom till Heby och sedan ändrades Heby AIFs fotbollshistoria. Alla i Heby hade åsikter om Kjelle. Och inte bara i Heby utan i alla fotbollsklubbar i Salaorten. Och det ska skrivas – alla var inte positiva. Men ingen kunde ifrågasätta Kjelles engagemang. Texten nedan skrev jag när jag skrev Heby AIFs herrars fotbollshistoria där naturligtvis ”Kjelle” var en viktig person.

Leif Nilsson 2017 – Den framgångstid vi har i Hebyfotbollen den anser jag började med Kjelle.  Sen har det hållit i men Heby hade inte varit på den här nivån utan Kjelle.     

Kjelle Lundberg 2011 -Vi flyttade till Heby 1980. Jag hade precis opererat mig för testikelcancer och var väldigt dålig. Dåvarande klubben Danderyd hade nästan tagit farväl av mig med blommor på sjukhuset så illa var det. Men jag svarade – Jag roar inte min omgivning med att bli av med mig nu. Jag ska nog vara med och irritera ett tag till. Lena och jag gifte oss och vi hade två barn redan. Vi ville inte att våra barn skulle växa upp i norra Stockholm utan letade ett hus någon annanstans. Vi åkte runt i hela Mellansverige och tittade och hamnade till slut i Heby. Sanningen är att jag aldrig hört ortsnamnet Heby innan vi kom hit. Jag visste ingenting om Heby. Det blev visning på huset och vi skulle åka och titta. Men det var långt, vi kom ju aldrig fram. När vi passerade Morgongåva sa jag att det går en väg till Enköping snart. Vi svänger av där och åker hem igen. Då dök det upp en skylt där uppe vid Tranells med namnet Heby. – Men titta! Vi åkte in och parkerade bilen på väg in till allén vid huset. – Ska vi köpa det här frågade jag Lena. – Ja det är du som får jobba med det svarade hon. Jag hoppade ur bilen och letade reda på säljaren och sa -Jag tar det här. Han blev glad. Jag hade inte ens varit in i kåken.  Huset bestod av fyra lägenheter. Vi gick in i en av lägenheterna och tittade, det räckte.  Vi köpte huset och sedan åkte vi till England. Första tiden i Heby ägnade vi oss åt huset och trädgården. Och det tog all vår tid. Det fanns hur mycket som helt att göra. Mitt första möte med fotbollen var när jag av någon anledning var borta vid värdshuset. Jag stannade till och man ser ju vilka typer det är som står så där. Grabbar med trunkar i rätt och fel ålder.  Jag frågade om de skulle spela och på det viset fick jag reda på att det fanns ett fotbollslag i byn. De berättade om Tegelvallen och tyckte att jag kunde komma ner och kika någon gång innan de stack iväg på matchen. Jag fick reda på nästa match och åkte ner och tittade på Tegelvallen. Jag blev chockartat överraskad över den fina gräsmattan. Spelet var ”Långa bollar på Bengt”. Jag minns Rolle Norgren som aldrig sprang offside enligt honom själv. Aven om han var 10 meter offside sträckte han ut händerna mot domaren och sa – Men domaren! Varenda gång var det samma sak. – Men domaren!

Min granne Tommy Hofberg skvallrade sen för Hannu Havistoo om mina bravader. Tommy och jag hade stått och snackat över häcken och jag berättade vem jag var. Plötsligt ringde det en Havistoo som jag aldrig träffat tidigare.  Vi pratade litegrann och Hannu tyckte jag skulle komma ner. Jag tvekade och sa att jag inte tränat på flera år och att jag varit sjuk och jag vet inte om prylarna håller. Du kan väl komma ner och träffa grabbarna. Ok, men jag måste ju kolla först, springa lite och så där. Tjurig som jag är begav jag mig ut direkt samma dag och sprang.  Jag sprang en hel vecka. På det sättet fick jag ju se omgivningarna också.  Efter en vecka ringde jag upp Hannu och sa att jag kommer ner och ser vad det handlar om. Det var så jag kom in och det var 1982.Erik ”Jerka” Lövgrentränade laget och Hannu var lagledare. Hannu var jätteduktig. Han var med på allt möjligt. Han fortsatte som lagledare under mig de första åren.

Första gången jag var med HAIF på riktigt var på våren 1983 när vi åkte till Stockholm och spelade två matcher mot Lidingö. På kvällen gick vi och tittade på Hasse o Tage. Före mig stod Lasse ”Bruskebo” i målet. Lasse var ju en trevlig kille på alla sätt men han var ingen målvakt. Sen hade vi ju Tommy Olsson också förstås men han gick ju sönder då och då. Jag kom snabbt in i det hela. Jerka var rätt uppgiven. – Har ni aldrig något taktiksnack frågade jag. – Näej, sa Jerka uppgivet. – Ja men det måste vi väl. Jag som kom från ettan var van med extrem tydlighet. 5 meter åt vänster och 3 meter åt höger o.s.v.  Så sitter vi på Kruset och Jerka står där framme. Jag vill verkligen understryka att jag tycker jättemycket om Jerka.  -Där ska du spela och där ska du spela. Jag fråga Jerka -Vad håller vi på med?  Visserligen ska vi spela med fötterna men vi måste ju ha huvudet med oss också. – Du vet inte du, svarade Jerka. Man kan sitta hemma och lägga upp hela matchen, helt perfekt, sen går man ut och säger till killarna gör si och gör så och sen blir det precis tvärtom. Kan aldrig vara sant, sa jag. Jerka gav mig tillåtelse att prova en grej. Borta mot VP i Uppsala spelade vi och dominerade totalt. Förlorade med 1-0. När jag skulle ha bollen skulle Kalle Eklund på vb snabb och bollsäker, ta en lov bakåt mot hörnflaggan och sedan blåsa på efter kanten. Samtidigt skulle Rolle Norgren snabb och tung, vår högerforward, då börja tassa efter högerlinjen in emot mittpunkten och då dra med sig folket på hans sida. När Kalle fick bollen skulle han crossa över den på den tomma ytan som uppstod efter Rolle. Matchen började och jag fick bollen Kalle gjorde sin lov, Rolle sin löpning. Tanken var att motståndarna skulle flytta över och lämna den där ytan. Vi gjorde det här säkert tio gånger.  Inte en enda gång under den här matchen skedde det som vi planerat. Dom flyttade aldrig med. Jag minns att jag sa till Jerka.  – Nu förstår jag vad du menar.

När jag kom till Heby var det ett mediokert division sex lag. Heby var inne i en neråt period just då. 1983 tog jag över ansvaret. Jag förklarade att alla har chansen att spela i allsvenskan, det är bara jobbet det beror på, hårt arbete. Jag vet att Håkan Nilsson tyckte det var jättebra och roligt men ansåg inte att det var värt all träning. Och det förstår jag. Många kastade in handduken och det gnyddes en hel del bland de som inte orkade med.  På ett möte på Kruset sa jag åt spelarna att det är slut på den där tiden när ni kan gå ner till Konsum efter att ha gjort ett mål mot Glödåkra IF och bli dunkade i ryggen av någon. Nu gäller det att ta det på allvar. Det kravet ställer jag annars är det inte intressant.  Jag vill också hylla Rune Nilsson för sitt arbete med B-laget. Han var jätteviktig. Det är viktigt hur saker och ting styrs.

Lars "Lillis" Olsson som blev ledare tillsammans med Kjelle, efter Hannu fortsätter - Jag kom med som ledare i början på 80-talet med Kjelle. Då hade Heby legat i 6:an i många år. Kjelle körde på som tusan så många spelare försvann. Kanske lite fel, men det gav resultat.  Laget blev bra. 

Rune Nilsson 2017 - Under ”Kjelles” tid var jag ledare för B-laget. Jag minns hur Kjelle på en träning i sporthallen vände sig till mig och sa - Nu ligger vi bra till. Nu kör många med bara ett tillslag.   

Leif Nilsson minns ”Kjelles” attityd 2017- Sikta mot stjärnorna. Ni är bäst. Klä er i kostym till matcherna.

"Kjelle" kom från Stockholm till Heby och hade spelat fotboll på högre nivå tidigare. Under "Jerkas" sista år stod han i mål i A-laget och han hade åsikter om det mesta redan då. Med "Kjelle" kom fotbollsvärlden till Heby. Det var han som gav oss visioner. Att vara bäst i kommunen räckte inte. - Bättre upp, sa "Kjelle". Han pumpade oss fulla med självförtroende och pratade med oss som om vi vore blivande landslagsmän. "Kjelle" hade idéer om allt. Och han var inte rädd för att testa dom heller. När han införde tejpning kallade han ner samtliga spelare till Tegelvallen en fredagskväll. Han visade oss hur vi skulle tejpa för att undvika skador sen sprang vi en kilometer och så var det klart. En av spelarna missförstod dock instruktionen och tejpade utanför strumporna och en annan fick utslag av tejpen. Men "Kjelle" körde vidare. Ett år tyckte han att vi hade svårt att komma igång under träningsmatcherna. "Kjelle" fick för sig att vi skulle springa två kilometer innan matcherna började och vi sprang. Han gav oss stenciler med pilar hur vi skulle röra oss under matcherna. Om det funkade tror jag inte han tyckte var viktigt. Han ville få oss att leva och tänka fotboll, "Kjelle" själv levde med fotbollen och det smittade av sig på oss spelare. Han tog oss till Stockholm och matcher mot Stureby, Vasalund och andra Stockholmslag. Vasalund föll på målsnöret till Allsvenskan året innan de mötte oss. Naturligtvis fick vi stryk men "Kjelle" pratade om deras finska landslagsmän och allsvenska påläggskalvar och den där kvarten vi spelade jämt med dom. Efter ett tag trodde vi att vi spelat jämt, hela matchen och mot deras bästa uppställning. Han var fenomenal på att peppa oss.  Sakta men säkert fick han oss att tro på att vi var lika bra som han påstod att vi var. Vi som tidigare tyckte att det var bra att vinna mot Sala FF i den årliga triangeln hade plötsligt vidgat vyerna.

Men det var inte alltid Kjelle var så pedagogisk och hittade de rätta orden.

Ernst Johansson berättade 2021. Jag låg uppe på vinden i den nya omklädningspaviljongen och grejade med högtalaranläggningen. Träningen börjar och Kjelle går upp med gänget. Efter ett tag kom han tillbaka ensam och satte sig på bänken framför dörrarna. Någon stannade till och frågade Kjelle  – Ska inte du träna. Kjelle svarade - Jag tränar inte ett gäng kärringar.                                                                                                                         En annan gång kom han in i omklädningsrummet efter matchen och skrek – Nästa gång åker jag till ålderdomshemmet och tar ut laget.

Men Kejlle var fantastisk. Jag har aldrig varit med om en person som kunde deppa så ofantligt efter en förlust och se allt i svart, för att 2 dagar senare på träning vara som förbytt och bara se möjligheter. 1986 tog han oss på en oförglömlig resa till Italien.

”Kjelle” om Italienresan 2011. -Jag är en gammal Hagalundare och där hade vi en ordförande som hette Yngve Davidsson som jag var väldigt god vän med.  Yngve var gift med Kurre Hamrins syrra och Kurre bodde ju i Florens. Jag frågade Yngve om inte han kunde hjälpa oss att komma ner till Florens och gästa Kurre. Glädjande nog tyckte han det var kul. Och det ska sägas att vi verkligen var katten bland hermelinerna där nere. Visserligen hade marschen uppåt börjat men vi spelade i sexan. Kurre Hamrin tog på sig uppdraget som guide åt oss. Vi flög från Arlanda. När vi kom till Milano åkte vi direkt till San Siro och såg på derbyt Inter – Milan. Tanken var att vi skulle äta innan matchen men alla tyckte det var så intressant med matchen och San Siro att vi gick dit på en gång. Det var folk överallt, två timmar innan match. Fullsatt San Siro. Kurre Hamrin hade fixat så att vi var hedersgäster på matchen inbjudna av Italienska fotbollsförbundet. Kurre var fortfarande stor. I Florens skrek dom efter honom ”Amrin”, ”Amrin”. Det var ett liv utan dess like på matchen. Jag minns att jag stod bredvid Tommy Olsson och vi skrek i varandras öron för att kunna höra något. Stämningen var otrolig. Direkt efter matchen åkte vi till Coverciano. Italienska fotbollsförbundets träningsanläggning i Florens. Kurre hade också fixat träningsanläggningen vi skulle till och det var inte vilken anläggning som helst. Det är svårt att förklara hur stor anläggningen är. . När vi kom fram på kvällen visade sig att alla Serie A tränare hade en gemensam konferens på söndagskvällen och måndagsfm. Där var Nisse Liedholm, ”Svennis” och Trappatoni bl.a. Dagen efter var vi på bild i Gazzetta dela Sport, den jättestora italienska fotbollstidningen.  Den lagbilden vi tog på trappan till anläggningen är nog den mest imponerande i Hebys historia. Janne Bosell var sjuk i två dagar efteråt. Han var ju drabbad. Förstå vilken upplevelse.  När vi skulle gå ut till träningsplanen stötte vi ihop med det ryska OS-landslaget som var där för att ladda upp inför OS-kvalet.

Men veckan innan avresan till Italien var tung. Helgen innan vi åkte t spelade vi cupmatch i Märsta. Kjelle körde en gammal WV buss med en fläktanordning som inte funkade riktigt som den skulle. Det var imma på rutorna redan när vi klev på bussen i Heby. Alla spelare fick inte plats i bussen så två gäng, åkte bilar. Den ena bilen försvann på vägen och kom fram först när matchen pågått i tio minuter. Vår målvakt Leffe Domberg satt i bilen. När den bilen kom fram var matchen redan körd. Jag tror att det andra laget ledde med 3-0 efter 4 minuter. Våra motståndare var ett bottenlag i division sju och vi fick stryk med 7-2.  Man kan lugnt säga att ingenting fungerade för oss. Förmodligen befann vi spelare oss redan i Italien.

Efter matchen var ”Kjelle” rasande. På vägen hem vände han sig till ”Lillis” som satt bredvid honom framme i bussen. -Vi kan inte åka till Italien med det här j-vla skitgänget. Lillis försökte lugna Kjelle men han gav sig inte -Vi ställer in, väste han. Vi som satt där bak i WV-bussen försökte låtsas som ingenting. Men det var svårt. Man visste inte riktigt var man skulle titta. Det gick ju inte att titta ut genom fönstren på bussen eftersom rutorna immat igen. "Lillis" gjöt olja på vågorna men vi var inte mycket värda under träningarna inför Italienresan. "Kjelle" mumlade under måndagsträningen om att han fortfarande funderade på att ställa in Italienresan. Kjelle skrev i slutorden av årsredovisningen - Årtiondets plattmatch skedde i Upplandscupen mot div 7 laget Märsta AIF då vi föll med hela 8-3. Siffrorna hade då t.o.m. blivit ännu större i hans värld än det verkliga resultatet.

Men alla inblandade var och är fortfarande enormt tacksamma mot "Kjelle". Utan honom hade vi aldrig varit där vi är idag. "Kjelle" gav föreningen framförallt visioner och tron på sitt eget kunnande.                                                        

När Kjelle slutade träna herrseniorerna hade han fört laget från sexan till fyran och motiverade sitt beslut att sluta med "efter fem år ledsnar spelarna på tränaren och tränaren på spelarna." Det ligger nog mycket i det uttalandet. Typiskt för "Kjelle" var att han inte var nöjd med sina år som tränare i Heby AIF. - Jag hade hoppats på att vi skulle spelat i trean nästa år.

Pelle Johansson 2020 -Jag hade bara Kjelle ett år men han bodde ju granne med morsan så när jag kom hem på besök från Gävle så var det ju tre timmar snack med Kjelle på en gång. Jag var rätt less faktiskt. Jag ville ju hälsa på morsan och Sven. Men Kjelles största förtjänst i Heby var att det blev seriöst. Lallarna försvann.

Roy Andersson 2020 - Första året med oss stod han i mål. Kjelle kom till träningarna sladdande på två hjul in på grusplan, hoppade ur och sprang in på plan och ställde sig i mål. – Alla lösa går om. Skjut för f-n grabbar.  Kjelle ökade träningsdosen jättemycket. Vi som var 17-18 år fattade ju inget annat. Det var så här det var. Vi körde bara. Jag minns hur det var när man skulle åka hem efter träningarna. Han pratade hela vägen från omklädningsrummet till bilen. Man slog igen bildörren för tredje gången nä då, han stod kvar och pratade, man fick veva ner rutan litegrann och sen upp med den, sen kom man kanske iväg.  Men det gick inte att tycka illa om Kjelle. Han gjorde så mycket gott. Men det är klart, idag med dagens ledarutbildningar och hur man ska och inte ska säga och inte göra. Hm! Den skolan var inte Kjelles. Han tog ju i ibland så, ja. En gång tyckte han att vi hade för dåliga inlägg. Då ställde han sig själv och slog inlägg på träningen. En hel timme mosade han inlägg och vi skulle nicka. – Den här kan du inte missa, skrek Kjelle. Jo då!  – Va´ gillar du den då, nästa gång. Det var ju han som tränade inlägg. Vi blev ju inte bättre på inlägg av den övningen. Men som sagt man kunde inte tycka illa om Kjelle.

Mats Olsson 2020 - Kjelles pepp och Stockholmresor lyfte oss. Han fick oss att känna oss bättre än vad vi var.

Anders Bengtsson 2021 - Kjelle är väl den som har betytt mest. Han sticker ut absolut mest för Heby. Han tog oss från dyngserien. Kjelle var speciell. Vi hade aldrig varit där vi är utan honom. Han lärde oss vinna. Första träningarna hånade han oss. - Kan ni inte ens skjuta. - Skjut! Vi fick träna inkast en träning. -Ni kan ju inte ens kasta inkast.  Jan-Ove var bra men hade mycket duster med Kjelle. Han fick så mycket skäll någon gång så han ringde Kjelle och tänkte sluta. Men Kjelle lyfte oss.

Året efter att Kjelle slutat träna herrseniorerna presenterade han sitt nya projekt. HAIF ska bygga läktare vid Tegelvallen och den ska stå klar under sommaren Till invigningen hade han bjudit in det engelska division ett (nuvarande Premier League) laget Bradford City till att besöka Tegelvallen.

Kjelle Lundberg 2010 - Jag gick här och kikade och tyckte att vi borde ha en läktare. Jag tyckte idrottsplatsen och laget var värt en läktare, helt enkelt. Jag skrattade när jag såg läktaren i Sala och tänkte – Va f-n det där är ju bara en liten korvkiosk. Jag ritade läktaren, in i minsta detalj. Så var jag ner en dag och det hade pratats om att vi kanske skulle bygga en läktare.  Det kom fram några gubbar från gnällsektionen och pratade. – Näej du vet, det tänkte vi på för 30 år sedan. Har ni planerat så länge utan att det blivit något, svarade jag. Jag satt hemma och ritade och tänkte nää nu måste det göras något. Samtidigt ska sägas att i läktarbygget ingick att vi skulle ha ett engelskt fotbollsbesök. Jag var med på ett möte med fotbollssektionen och visade mina ritningar. Jag visade och berättade och lämnade sedan mötet så att styrelsen skulle besluta om vi skulle köra eller inte.  Efter fem minuter gick jag tillbaka in på mötet som avtalat var och då säger Leif Nilsson dåvarande ordföranden – Kör! Och då satte vi igång med bygget. 

Jag tror att kostnaden beräknades till 100000 kr. det blev 175000 till slut, tror jag. Styrelsen var väldigt oroliga över summan. Det var ett stort projekt. Föreningsmänniskorna ställde upp och jobbade gratis hela sommaren. Oerhört mycket ideella timmar lades ner.  Takteglet tiggde jag nere på Taktegelfabriken o.s.v.  Skyltarna på läktaren tiggde jag lite runt om.

När jag fick klartecknet att köra gick jag upp till kommunen för att få bygglov. Dom började klia sig i huvudet. De visste inte hur de skulle göra med en läktare. Vi fick aldrig bygglov, det drog ut på tiden. Det var ingen som kunde godkänna bygget. Då tog f-n tag i mig så jag ringde upp en konstruktionsfirma som byggde läktare och talade om hur det låg till. De ritade av min ritning la till några kommentarer och vips fick vi bygglov. Det finns ett fel på den. Egentligen ska det finnas rasräcken när det är x antal rader. Leif Nilsson har sagt till mig – Hade inte du funnits Kjelle hade vi inte haft någon läktare idag. Kanske det men jag hade mycket god hjälp av alla som ställde upp och jobbade.  Men jag har retat mig på de där stolparna, man hamnar alltid bakom en stolpe hur man än sätter sig. De borde vi ha fixat till bättre.

Sen kom Bradford matchen. Det var närmare 2000 personer på Tegelvallen och tittade på matchen. Alla betalade inte inträde. Jag lyckade lura hit Ronnie Hellström som stod i mål en halvlek.  Jag ringde Ronnie och berättade vad det gällde och han tyckte det lät kul och lovade ställa upp. Jag ordnade olika lotterier för att få in pengar och jag minns att Monika (kassören) höll på att få hjärtattack när jag la upp mina kalkyler. – Det kostar inget försökte jag, vi kommer att få in pengar på detta.  Och så blev det. Vi gick i vinst på matchen. 

Sven Bengtsson 2021 Läktarbygget var en historia för sig.  Kjelle kom till styrelsen och sa -Nu är det klart. Nu kan vi börja bygga. Men det var det inte. Det var inte klart med pappren. Det var inte klart med bygglovet. Det visste inte vi i styrelsen. Det slutade med att vi inte fick någon hjälp av kommun. Och det förstår jag. Som tur var fick vi ju hjälp av sponsorer istället. Vi fick mycket hjälp av dom. Företagen betalade bra för skyltarna på läktaren och då var dom ändå med och betalade på de andra skyltarna i alla fall.

Ja, ja läktaren byggdes och sen tog Kjelle hand om damerna. Hur det gick?  Han förde upp dom i ettan. 

Stort tack Kjelle från nummer 7 Eklund även om vi hade många drabbningar under vår tid tillsammans. Jag är dig evigt tacksam.

Tack älskade Kjelle!

Olle Klinga har gått bort. En underbar person som berikat mitt liv. Jag hade förmånen att sitta hemma i Olles kök och pratade med honom om livet, skogen, gamla Heby och fotboll förstås. Olle hade så mycket att berätta och delge. Sista samtalet hade vi, 4 dagar innan han gick bort. När jag ringde låg Olle på sjukhuset.  T.o.m. då när han låg där med smärtor, kunde Olle skämta och skratta. Även om han sa – Ja du Anders, det här är nog sista gången vi pratar du och jag. Naturligtvis tog jag inte in det. Nu känner jag tacksamhet över att jag fick träffa Olle och att jag hann skriva ner delar av alla hans berättelser.  Vad de flesta Hebybor idag inte minns eller ens vet, är att Olle Klinga, bland mycket annat, är en av de bästa fotbollsspelare som spelat i Heby. Kanske den bästa. När jag skrev Heby AIF:s fotbollshistoria fick naturligtvis Olle ett eget kapitel och här kan ni läsa det.

Olle Klinga

Är det Hebys bästa fotbollsspelare genom tiderna jag nyss pratat med? Jag har sett honom som åskådare på de flesta hemmamatcher på Tegelvallen genom åren.  Däremot har jag aldrig sett Olle Klinga spela fotboll men hans meriter talar för sig själva. 1954 fick han pris som Upplands bästa försvarsspelare. En utmärkelse han är ensam om i Heby AIF:s historia.     

Ett vanligt citat ur Sala Allehanda från den här tiden var

” de flesta anfallen strandade på i främsta hand Olle Klingas utmärkta centerhalvspel”

eller……

Bästa lagdel i Hebylaget var försvaret med cb. Olle Klinga som primus. Han bröt och matade i ett och var planens bästa spelare.

match efter match                             

Heby hade svårt att komma igång i början och särskilt låste det sig i försvaret där dock Olle Klinga var i sin gamla form.

Jag blev nyfiken på att veta mer om Olle när jag träffade honom i december 2009. Jag, Rune och Leif Nilsson hade bjudit in honom tillsammans med några andra HAIF-profiler för ett samtal kring Heby AIF och dess historia. Helt osentimentalt och med en stor portion humor berättade han väldigt ödmjukt om sin karriär. Tyckte inte han gjort någonting märkvärdigt på fotbollsplanen trots att han spelade 15 matcher som centerhalv i Upplandslaget på 50-talet. Han blev t.o.m. uttagen till Upplandslaget trots att han slutat spela fotboll. Jag ville veta mer om hans karriär och besökte honom en höstdag i hemmet på Röcklingeåsen.  Vid kaffebordet fortsatte han att underhålla mig under ett par mycket trivsamma timmar.  När jag nu äntligen har pratat med honom har jag också fattat stor sympati för mannen. En mer ödmjuk fotbollsstjärna får man leta efter. För att få lite kött på benen innan jag besökte Olle frågade jag tre Hebykändisar om de kunde säga något om Olle som fotbollsspelare.                                        Lars ”Lillis” Olsson Heby AIF:s dåvarande ordförande, 2009, spelade några matcher ihop med Olle. Det första ”Lillis” kom att tänka på var Olles tillslag på bollen och sedan hans placeringsförmåga.

– Han använde båda fötterna. Olle styrde ytterbackarna med sitt prat och sedan tog han själv hand om mitten. Han var en riktigt bra fotbollsspelare.

Jan ”Julle” Gustavsson, f.d. pojklagsspelare i Heby, berättade att han under sin tid i Heby AIF:s pojklag fick åka till Uppsala med Elve Bergström och titta på Olle Klinga i Upplandslaget. I halvtidsvilan fick de gå in i omklädningsrummet och heja på Olle. – Då var man stolt som Hebykille, minns ”Julle”.  ”Julle” nämner också Olles fina tillslag på bollen. - Han hade ett sjuj-vla skott, intygar ”Julle”.

Nisse Pettersson säger om Olle -Han var väldigt bra, hård, placeringssäker, bollsäker och väldigt svårpasserad. Han var en väldigt duktig centerhalv.

Jag bad Olle själv berätta om hur karriären började.

– Vi höll till på Brinken här uppe på Åsen och spelade boll när vi var små. Många av oss blev sen med i A-laget. Det var min bror, Lasse och jag, Ingvar och Göte Larsson, Andersson och Arne Eriksson. Vi var nästan en tredjedel av Hebys A-lag ett tag. När sen vi unga grabbar började vara nere på Tegelvallen, fick vi absolut inte vara i närheten av A-lagsspelarna, varken på träningen eller på matcherna. Men nyfikna var vi och vi ville lära oss mer. Vi stod bakom omklädningsrummet och tjuvlyssna när de la upp taktiken.  Jag minns hur innern Sven Nehlin sa till yttern Åke Kling.

– När jag får bollen ska du sticka. Om du springer offside är det mitt fel. Då har jag spelat bollen för sent. 

Jag började spela med Heby AIF i juniorlaget. Nisse Nilsson var ledare för oss, fortsätter Olle. Nisse var inte gammal men han hade skadat sitt knä och kunde inte fortsätta, sin egen fotbollskarriär. Vi unga grabbar fick spela på sidan när A-laget tränade. Men ingen av A-killarna visade oss något om hur vi skulle spela eller bära oss åt. I efterhand tycker jag är konstigt att de inte ville lära ut något till oss yngre. Vi hade ju blivit mycket bättre om de delat med sig av sin kunskap. Jag minns att jag och Göte Larsson ofta åkte ner på A-lagsträningen. Vi var i 16-17 årsåldern men vi fick inte var med och träna utan vi fick hålla till där på sidan och sparka. När det blev dags för tvåmålsspel fick vi ibland hoppa in och spela med de stora killarna.  En gång minns jag att Göte Larsson lurade Ingvar ”Kolon” Eklund, den gamla storbacken, så det stod härliga till.

– Äh, j-vla ungar, väste ”Kolon”. Vem f-n har släpat hit dom.

Jag kom med i A-laget säsongen1947-48 och fick i början spela vänsterhalv eftersom jag var vänsterfotad.  När jag kom med i laget hade vi Oskar Stenvi på topp. Han var en riktig målskytt, snabb och med ett bra skott. Men framför allt hade vi Herman Åkerlind i laget. Han kunde dribbla, skjuta och lägga riktiga framspelningar. Han spelade fram Oskar till många av de mål som han gjorde. Herman var dessutom förmodligen den mest taktiska vi haft i Heby, i alla fall var han det under min tid. I målet stod ”Järnis”. Han var född till målvakt. Att springa på honom var som att springa på en grov trädstam. Han var hård i kroppen nå´ alldeles otroligt och makalöst stark. Han jobbade på timmerbacken på Rosenlunds. ”Järnis” tog grovändan på virket. Vissa orkade inte ens med lilländan, skrattar Olle. Ändå var han smidig. Han var verkligen född till målvakt. Själv flyttades jag rätt snart ner till centerhalven och något senare blev jag lagkapten.                                                                    Heby spelade i Centralserien när jag kom med i laget. Det var en väldigt tuff serie med bl.a. Köping, Hallstahammar, Enköping SK och Västerås SK. Vi tyckte själva att vi var rätt bra också. Jag minns att vi skulle åka till Västerås och möte Franke i en träningsmatch. De äldre spelarna tyckte det var helt tokigt. Oskar Stenvi sa

– Va, f-n ska vi åka till Västerås och möta Franke, va´ är det för lag. Ska vi åka ända dit ska vi väl åtminstone möta VSK.

Ett av mina första minnen från A-laget var när vi skulle spela mot VSK. Dom hade en duktig kille som hette Karlström, han hade spelat i allsvenskan tidigare och den där skulle jag spela mot. Jag var faktiskt lite nervös för det där.

– Äh, det är ingenting det där sa Herman Åkerlind. Han är bara en sån där humörspelare. Smäll på,n  du.

Matchen började och det stod inte på förrän den där killen lurade mig. Jag fällde honom och han blev arg nästan på en gång. Tredje gången jag fällde honom trodde jag han skulle hoppa på mig. Domaren kom emot oss med långa steg men innan domaren kom fram till oss kom Herman Åkerlind springande. Han spände ögonen i mig o sa

-Va, f-n gör du, vi har ju kommit överens om att spela schyst.

Domaren kom helt av sig. Jag fick ingen varning.

Sista matchen den säsongen var mot Arboga borta. Båda lagen skulle klara sig kvar vid oavgjort. Det gick rykten om att matchen skulle göras upp men det var bara snack, säger Olle.

 – Hur i all sin dar tror någon att ”Järnis” skulle släppa in en boll frivilligt.

På ditvägen peppade Sigge Löfstrand, vår ledare, oss i bussen.

– Vinner ni idag så bjuder jag på middag på hotellet i Köping.

Och det fick han göra. Det är kanske det roligaste minnet jag har från fotbollen. Samma dag var IF Norden i Köping och spelade i serien under oss. De fick stryk och åkte ur sin serie. Lite skadeglädje infann sig nog. Norden var trots allt vår största lokalkonkurrent.

Jodå, bästa lagdel var halvbackskedjan med bröderna Klinga. Målskytt Olle Klinga.

Vi hade ingen tränare utan det skötte vi spelare själva om. Vi tränade mycket men inte så organiserat. Träningen bestod mest i av att spela två mål. Olle skrattar gott åt hur det gick till när Vesta ville värva honom. 

– Då får du ju börja träna, sa dom. Du blir ju mycket bättre om du kommer under rationell träning. Ni har ju ingen träning i Heby.

På vintern jobbade jag och Lasse, brorsan, i skogen så vi var aldrig med på några träningar tidigt under året men sen tränade vi väl ett par gånger i veckan.  Före matcherna var det inte som idag. Inte några långa samlingar eller någon vidare uppvärmning. Efter matcherna blev det naturligtvis en del galej. Framförallt kunde vi aldrig åka raka vägen genom Uppsala på hemvägen. Det skulle alltid stannas till på någon lokal i stan. Vi hade mycket kul runt fotbollen.

På den här tiden hade Heby AIF en Uttagningskommitté (UK) som tog ut laget. UK bestod av Folke Larsson, ”Kolon” Eklund och Nisse Nilsson. På tegelbruken var det livliga diskussioner under veckan om hur laget spelat helgen innan. Och naturligtvis hur de skulle spela för att vinna kommande helg. Intresset var väldigt stort och framförallt om det gick bra. Tyvärr var det inte så svår konkurrens om platserna i laget.

– Om någon var borta var det genast problem med laget, om två var borta var det katastrof. Delvis berodde det nog på att de yngre inte riktigt fick chansen heller, funderar Olle.

- ”Kolon” tycker jag var en jättebra ledare. Han var inte så märkvärdig som spelare. Han var så enbent att han inte kunde skjuta bollen med vänsterfoten mer än tio meter, tillslaget med högern var däremot bra. Men som ledare var han jättebra. Han var kul och hade svar på det mesta. Jag minns när vi var iväg och spelade en match någonstans ute i Uppland. Planen var bedrövlig när vi kom fram. Några spelare gnällde och undrade om vi verkligen skulle behöva spela på en sån där skitplan

– Spela er upp i serierna för f-n så slipper ni det här, svarade ”Kolon”.

”Kolon” och Sigge Löfstrand var alltid extra intresserade av hur det gick för mig i Upplandslaget. Dom gick ute på Heby och väntade på att jag skulle komma hem efter matcherna.  Sigge satt med i Upplands FF och gjorde spelprogrammet för alla serier i hela Uppland. Han var en riktig matematiker. När han tänkte då var han i en helt annan värld. Om man mötte honom på cykeln vid sådana tillfällen hälsade han inte. Då var han inne, i sin egen värld.

Det var på 50-talet Olle spelade i Upplandslaget.

Från Heby AIF:s årsberättelse 1953 står att läsa Vidare kan nämnas att Olle Klinga, icke utan framgång representerat föreningen i Upplands landskapslags samtliga matcher.                             

Olle – Om man gjorde 10 matcher så fick man spelarmärket som innebar att man blev Stor grabb. D.v.s. förutom äran och spelarmärket fick man gå in gratis på alla fotbollsmatcher i Uppland. När jag hade spelat nio matcher i Upplandslaget, ändrade dom reglerna

– Olle, du måste få ihop 25 poäng, sa ledaren. Man skulle få 3 p för vunnen match 2p. för oavgjord och 1 p vid förlust.

– Jag ville ha de där märket så jag fortsatte ett tag till. Det blev väl en 14 – 15 matcher.

Självklart var det trevliga sammankomster. Det var bra killar. Jag minns att vi var till Gotland ett par gånger. Ena gången åkte vi båt och det tog åtta timmar. Nästa gång kostade de på flyg. De tog femtio minuter. Det var första gången i mitt liv som jag flög så det var en upplevelse. Jag var med och spelade på invigningen av Arosvallen i Västerås. Vi mötte Västmanlands landskapslag. Dom hade ett bra lag. VSK hade gått upp i allsvenskan och hela kedjan bestod av spelare från det laget. Det är den finaste fotbollsplan jag sprungit på.  I matchen som ”Julle” och de övriga i Hebys pojklag var och tittade på spelade Uppland mot Stockholms distriktslag. I tidningen berättades det att Olle tog ner Djurgårdscentern och landslagsmannen ”Jompa” Eriksson totalt. Alla var överens om att Olle gjort en stormatch. Olle själv säger om samma match.

– Tja, jag tror inte dom där spelarna gick in för de där matcherna så hårt. Det där tog dom mest på skoj.

En typisk kommentar från Olle. Det han gjorde var inte så märkvärdigt. Han tyckte Elve var duktigare som tog med sig ungarna till matchen i Uppsala. Den bäste spelare Olle mött var också i en landskampmatch, mot Södermanland. Han hette Kurt Spångberg och spelade i IFK Eskilstuna. Han var riktigt bra, tyckte Olle.      

Andra klubbar var intresserade av Olle fotbollskonster. Bl.a. hörde Vesta, som var bra på den tiden, av sig.                                                                                                                       – Men dom var ju inte bättre än vad vi var, menar Olle. Hur som helst ville Vesta och även Sirius att jag skulle komma och spela för dom. Vesta hade redan tagit Nisse Ekholm, Bengt Olsson och Olle Karlsson från Heby. De hade ordnat jobb på brandkåren i Uppsala åt mig. Men trots att jag var 20 år vågade jag inte bestämma det själv så jag åkte hem till farsan och frågade honom vad han tyckte.

– Äh, f-n du ska åtminstone göra militärtjänsten först, svarade han. Flytta ända till Uppsala!

Senare på året slog vi Sirius i serien. Det var samma dag som ”Ärtan” förlovade sig. Jag vet inte om det var därför han förlovade sig, skrattar Olle. ”Bengt ”Ärtan” Andersson var en av lagkamraterna till Olle.                                                                           Heby hade en fruktad halvbackslinje på Olle tid. Olle spelade centerhalv och hade brodern Lasse Klinga och Anders Kling på sidorna. Gjorde Heby två mål var det nästan säkert att segern var i hamn.

– Men när man ser i backspegeln spelade vi alldeles för defensivt, menar Olle. Vi hade ju ingen tränare utan det var vi själva, spelarna, som la upp taktiken. Det är klart, vi hade ju inte så vassa anfallsspelare så det blev väl så att vi spelade defensivt. Men man skall inte glömma Arne Söderberg framåt. Han var riktigt duktig och gjorde en hel del mål. Men han drog sig tillbaka och blev mer defensiv med åren. Han och Herman Åkerlind var lite lika på det sättet. De hade ett bra skott men de utnyttjade de mindre och mindre ju äldre de blev. Och visst lämnade Oskar Stenvi ett stort tomrum efter sig som målskytt när han slutade.

Den här gången var det kritiskt framför Hebyburen. Keepern fick i sista stund fatt på lädret. Harbo-centern Englund var lite för kort i rocken för att nå inlägget med huvudet. Centerback Olle Klinga t.h. skyndar till målvaktens hjälp.

– Det var även fotboll mellan matcher och träningar med Heby AIF. Jag jobbade på Funkis och det var korpmatcher mellan tegelbruken i Heby, hårda matcher. Jag minns när Funkis skulle möta Rosenlunds och Rosenlunds hade ett kanonlag. Vi på Funkis var ju inte så många. Rosenlund pressade hela tiden men alldeles på slutet kom en långboll till Einar Ramsell i vårt anfall och han gjorde 1-0. Det blev slutresultatet. ”Kubbis” som jobbade på Funkis, skrev i Sala Posten

– Funkis hade bättre udd på anfallen, skrattar Olle.

– Jag slutade spela 1956, 27 år gammal. Jag hoppade med någon match 1957 men det var över då. Orsaken till att jag slutade var att jag gifte mig, vi fick barn och började rusta kåken. Sen var det en grej till och det var att vi inte var försäkrade. Tänk om det hände något.

Det är mycket man lovade när man var yngre, säger Olle över tretåren, men en sak har jag hållit. Det var när det kom in gamla spelare till oss och sa

– Ni skulle ha varit med då på den tiden, ni skulle ha varit med i Östsvenskan.

Då bestämde jag mig för, att det får bli hur det vill, men så där skall jag inte säga. Och det har jag i alla fall hållit. Det går inte att jämföra fotbollen från då och nu, menar Olle. Det klart att spelarna blir bättre. Förutsättningarna är helt annorlunda idag med konstgräs och andra träningsmöjligheter.  Det är bara att hänga med i utvecklingen.

Försvaret var bra med ch. Olle Klinga som primus.

När jag försöker få honom att säga någonting om sina styrkor på fotbollsplanen glider han undan med svaret.

– Ja, jo någonting hade jag väl men du vet och så berättar han om något helt annat från sitt fotbollsliv.  Eller när jag imponeras av att han spelade i Upplandslaget under alla dessa år Då svarar Olle

– Ja, men jag tror det var ”Kolon” som låg bakom det där. Jag tror han pratade in mig i laget. ”Kolon” var förresten en kul prick. Jag ska berätta om när han…….

Ja, men, försöker jag, du fick ju pris som Upplands bästa försvarsspelare 1954.

– Ja, men det var inte så märkvärdigt. Jag tror bara att de valde bland oss som spelade i Upplandslaget. Det fanns många andra bra spelare också men hörudu jag ska berätta en annan episod. Så berättar han om när hans barndomskompis Kurt Kling blev Upplandsbäst i skytte. Det tyckte Olle var festligt. F.ö. var de samma år som de båda kompisarna blev bäst i Uppland i sina respektive sporter.

Ja, men… försöker jag

– Du vet, svarar Olle, när man kom med så där och mötte de där spelarna så tappade man respekten. Det blir så. Men du ska veta att i det där laget stod Erik ”Jerka” Lövgren i målet Han som sen tränade Heby på 70-talet. Han var duktig.                     Jag ger upp. Jag tror inte jag får Olle att säga att hans framgångar berodde på att han var en sjusärdeles duktig fotbollsspelare.

Naturligtvis har Olle rätt i att det inte går att jämföra olika epoker.  Men jag tror att vi är många fotbollsintresserade i Heby som tycker att det hade varit kul att se Olle Klinga, i sin glans dagar, spelat även i dagens Heby AIF. Och förmodligen skulle referaten från matcherna se ut som vanligt på Olles tid.

Bäst på plan var Olle Klinga

Och naturligtvis kunde Olle berätta om hur Heby AIF:s signaturmelodi ”Hemåt de bär” kom till Heby.

Heby skulle spela mot Södertälje. Laget åkte tåg dit och kom ihop med frälsningsarmén. Och det föll sig så precis att de kom i samma kupé´ både på dit och hemvägen. På ditvägen hände det väl inget men på hemvägen då kom ju sångrösterna fram i Oskar Stenvi och Arne Söderberg. Oskar och Bror Stenvi hade fina sångröster. De båda grupperna sjöng sig mot Heby. Frälsningsarmén sjöng då den här sången bara för att toka bort fotbollsspelarna liksom och då snappade spelarna upp den och gjorde ”Hemåt de´bär” till sin egen sång. Det är alltså egentligen en frälsningsbit det där. Jag var inte med men jag vet att det gick till på det där viset.

Sången har sedan dess sjungits av alla fotbollsspelare i Heby.  Än idag har det inte inträffat på någon fotbollsfest att församlingen glömt att sjunga ”Hemåt de´bär”. Sången har blivit synonymt med Heby AIF fotboll.

Berättat för och nedtecknat av Anders Eklund i november 2010